Maj

Maj är en härlig månad då det händer massor i trädgården. Växter som bina gillar och som börjar blomma i maj hos mig är exempelvis aubrietia, olika blåklockor, gemsrot/vårkrage, gullviva, purpurlök, liljekonvalj, maskrosor, revsuga, rododendron, rosenbräcka, rödblära, rönn, stockros, svartkämpar, tulpaner, och äpple. En riktig humlefavorit är vallört som dock snabbt kan etablera stora bestånd och sprida sig. Hos mig gör den inte så då jag håller efter den och för att den är satt i ganska näringsfattig jord. Dessutom använder jag bladen för att tillsammans med nässlor skapa näringsrikt gödselmedel. För den som vill ha vallört rekommenderas att undvika uppländsk vallört och istället satsa på äkta vallört.

Jag visste inte tidigare i vilken utsträckning tulpaner besöks av bin, kunde inte minnas att jag sett dem göra det. Tulpaner finns åtminstone med på en del listor över biväxter och eftersom de är så vackra och liksom hör till den typen av trädgård jag har, så har jag ändå satt ganska många tulpanlökar. Det jag ganska snabbt märkte var att bina mer eller mindre helt struntade i sorter som inte återkommer med blomning år efter år. På senare år har jag därför fokuserat på att sätta botaniska tulpaner, alltså fleråriga sorter, och dessa besöks flitigt. Bland sorterna som uppskattas av bin hos mig finns flocktulpan (Tulipa tarda), dvärgtulpan (T. turkestanica) och vildtulpan (T. sylvestris). Dessutom ska dessa tulpaner med tiden sprida sig och de trivs ypperligt i mina ganska torra ängspartier.

Den torra sommaren 2018 dök det plötsligt upp massor med svartkämpar i min ”gräsmatta”. Ett typiskt ogräs tänker nog de flesta. Till min stora glädje besöktes de flitigt av bin, och det var lustigt att se stora humlor balansera på de små och rangliga stänglarna. Så svartkämparna har fått vara kvar, förstås. Andra år har bina knappt besökt svartkämparna så kanske är de särskilt viktiga torra år när färre växter blommar.

Maskrosor är ännu en viktig växt för flera bin men som alla med gräsmatta traditionellt aktivt bekämpar. Låt bli det, eller låt åtminstone en del vara kvar. Det är dessutom en ren nyttoväxt, vars blad kan användas som sallad och man kan till och med göra vin på den. Vill du ge dig själv en riktig utmaning så försök artbestämma vilka maskrosor du har på tomten.

Ännu en art som av många ses som ett problem är revsuga, detta då den vandrar iväg och bildar reviga bestånd som kan täcka stora ytor. Hos mig är den väldigt välkommen, jag har både den naturligt förekommande och någon inköpt sort från handeln. Revsugan är välkommen av flera skäl, inte minst på grund av dess popularitet hos bina. Den har vackra blommor, bladen fungerar som marktäckare och den trivs även i delar av min trädgård som är skuggig och torr, traditionellt den kanske svåraste platsen att etablera något på. Dessutom är den semi-vintergrön, bladen är med andra ord gröna hela vintern om inte det blir väldigt kallt.

Har du ett stenparti, en stenmur eller något liknande så kan du som jag skatta dig lycklig. Har du det inte så är det ganska enkelt åtgärdat. Samla ihop stenar av olika storlek och skapa dig ett stenparti, det finns på nätet, i böcker och i tidskrifter massor med tips för den som är lite mer beräknande och vill planera hur du ska göra.

Jag har både stenmur och stenpartier, och de utgör element i trädgården som går att utnyttja på många sätt. För det första utgör de (mer eller mindre) naturliga boplatser för många djur, inte minst bin, som uppskattar de håligheter och rum som bildas av stenarna. För det andra ger det oss trädgårdsägare en mycket fin möjlighet att plantera särskilda växter. Allsköns kryddväxter och en hel hög av olika andra plantor trivs ypperligt i stenpartier. Förutom att man själv har direkt nytta av kryddorna så älskar inte minst bina blommorna av till exempel aubrietia, kattmynta, bräckor, rosmarin, fetknoppar, kärleksört, isop, anisisop, timjan och lavendel. Att dessa dessutom blommar under olika tider på året och flera av dem kan fås att blomma kontinuerligt genom skörd eller beskärning, gör att ett stenparti både pryder sin plats och gör rejält med nytta för både folk och fä.

I maj är det läge att så på friland (direkt i trädgården, utan förodling inomhus). Första åren satte jag ofta ettåriga växter som esparsett och gurkört, där de fick växa upp mellan tidigtblommande arter som krokusar, tulpaner och snödroppar. Trivs gurkörten fröar den av sig rikligt på egen hand vilket är ytterst trevligt då det kanske är den allra bästa dragväxten för bin. För alla växter som ger nektar tar det en viss tid innan de fylls på igen efter att de tömts av besökande insekter. Ingen annan växt står sig vad jag sett när det gäller hastigheten som gurkörtens blommor kan återbesökas av bin.

Eftersom jag har sandig jord har jag sått egenhändigt insamlade, inhemska och lokala fröer av exempelvis oxtunga, blåeld, blåmunkar och getväppling. Tanken är att det på sikt ska bildas partier med torrmarksväxter som ska sköta sig själva och inte behöva vattnas. Tanken var god men det har inte fungerat så bra, troligtvis för att jag främst sått fröerna på våren. Min sura jord kan också påverka och att det möjligen varit för skuggigt. Men skam den som ger sig: i höstas röjde jag en ny yta i en solexponerad, sandig slänt och sådde åter in lokala torrmarksväxter. Återstår att se hur det utvecklar sig där.

En art som däremot stormtrivdes under mina första försök med torrmarksväxter som följde med de andra fröerna var strimsporre. Detta var jag inledningsvis positiv till då det är en söt liten växt som gillas av pollinerare. Några år senare är jag av en helt annan åsikt då strimsporre visade sig vara extremt invasiv och ganska storväxt där den fått fäste. Nu tvingas jag istället bekämpa den då växten ställvis kväver plantor jag vill gynna. Den sprider sig både med fröer och med utlöpare och är inte oväntat listad som en art med ”hög risk för invasivitet”.

På senare år har jag satsat mer och mer på perenner och de som förodlats inomhus under vårvintern är det nu dags att sätta ut, efter att de omskolats och härdats genom att stå i uterummet.